Vi läser ofta i svensk media om skolans bekymmer med att elevernas skolresultat, meritvärde och behörighet till gymnasiet, är mycket lägre än förväntat och vad som är bra för nationen och för den enskilde individen. För Sverige som kunskapsnation är det av största vikt att befolkningen har de kunskaper och matchande "skills" som arbetsmarknaden har behov av. Är utbudet av kompetent arbetskraft mindre än arbetsmarknadens efterfrågan uppstår ett kompetensgap som "hotar" inte bara de enskilda företagen utan även nationen i stort och därmed våra gemensamma välfärdssystem, allt ifrån pension- till sjukvårdssystem. Detta gör att vi alla, näringsliv, civilsamhälle och utbildningsinstitutioner måste samverka för att tillse så att våra kommande generationer har den kunskap och de färdigheter samhället efterfrågar. Detta gör vi inte genom att alla pekar finger på att skolans problem är bristande kunskaper hos lärare och rektorer. Det stora problemet som jag ser det är att vi har satt utbildningsinstitutionerna som ensamt ansvariga för elevernas sviktande skolresultat. Satt de enskilda lärarna och rektorerna som skyldiga till att eleverna inte är behöriga för exempelvis nationella gymnasieprogram. Och den lösning som ofta förespråkas (av bland annat skolverket), som ultimat medicin till problemet, är "utbildning" och åter "utbildning": att skicka lärarna och rektorerna på kurs (olika sorters lyft), sätta dem i en studiecirkel eller bara läsa en aktuell forskningsrapport med förväntningen att när de kommer tillbaka från kursen, studiecirkeln eller den färdiglästa forskningsrapporten så blir automatiskt våra elevers skolresultat bättre. Är detta lösningen på svensk skolas problem? Om svaret blir ja tänker jag att nyckelfrågan måste vara "hur vet vi det?" Hur vet vi att lärarnas och rektorernas aktuella kunskapsnivåer orsakar elevernas sviktande skolresultat? Hur vet vi att lösningen blir att skicka skolpersonalen på kurs eller på en forskningscirkel? Är detta RÄTT lösning och gör vi det på RÄTT sätt? Om vi inte kan ge svar på ovan frågor blir det än mer intressant att fråga VARFÖR det är så vanligt med utbildningsinsatser för lärare (exempelvis alla lärarlyft) och rektorer (exempelvis rektorslyft). Vad är det vi vill lösa med detta? Om det skulle visa sig att, medan personalen är på alla dessa "lyft", elevernas skolresultat fortsätter att svikta vem tar ansvar för detta? Tror det är av största vikt att problematisera om mer "VETANDE" alltid är lösningen på ens problem. Nedan följer ett exempel. Efter ett läkarbesök konstaterar läkaren att patientens hälsotillstånd är sviktande på grund av för högt BMI i kombination med dålig kondition. Detta ger inte bara patienten dåliga livsvillkor för stunden utan hotar även hens livslängd. Detta kommuniceras tydligt för patienten. Under samtalet konstaterar läkaren att patienten VET (har kunskap om) vad som orsakat det höga BMI:t och den dåliga konditionen. Därför tas direkt en plan fram för hur patienten ska få ner BMI:t och förbättra sin kondition, vilket kommer förbättra livsvillkoren med omedelbar effekt för patienten. Ett uppföljningssamtal bokas. Vid uppföljningssamtalet konstateras att det dåliga BMI:t och den dåliga konditionen kvarstår. Detta trots att patienten VET (har kunskap om) orsaker och lösningar på problemet. • VET vad som höjer BMI:t • VET vad som sänker BMI:t • VET hur man sänker BMI:t • VET vad som orsakar dålig kondition • VET vad som förbättra konditionen • VET hur man förbättrar sin kondition • VET vad hen måste göra för att få god balans i sin hälsa …trots det kvarstod problemet då uppföljningen gjordes. Att skicka patienten på kurs eller sätta hen i en forskningscirkel hade inte löst problematiken. Patientens kunskapsnivå var RÄTT redan från början, vid utgångspunkten i det första läkarsamtalet, mer vetande var inte lösningen. Hur kan det vara så att fastän vi har tillräckligt med kunskap kring ett problem ändå inte alltid löser det? Tror svaret är för att vi är MÄNNISKOR! Vi är komplexa varelser som styrs av fler variabler än just vetande (kunskap). Känslor, gamla vanor, instinkter (hjärnans hot- och belöningssystem) och sociala sammanhang är andra variabler som påverkar vårt handlande och därmed resultatet, långt större än vårt aktuella VETANDE. Så frågan är om mer vetande genom nya kurser och "lyft" är den ultimata medicinen på våra problem i exempelvis skolsverige? Tveksamt! Vi kan även ställa oss frågan om det finns andra sätt att arbeta på för att generera ny kunskap som direkt påverkar vårt resultat? I en kunskapsproducerande verksamhet är det blandningen av kunskap, känslor, vanor och instinkter (hjärnans hot- och belöningssystem) hos vår personal i kombination av en social kontext (kultur) som skapar vårt resultat i enighet med illustrationen nedan:

Önskar vi förbättra ett resultat är det begränsande att endast titta på variabeln "VETANDE" hos personalen. Vi måste börja fundera på hur vi som ledare kan skapa prestationshöjande förutsättningar för våra kunskapsarbetare. Vi måste börja titta på hur verksamhetens förbättringskultur ser ut. Vi måste börja titta på helheten och göra en beteendeanalys över hela processen och fundera på hur personalens "handlingskompetens" ser ut, dvs personens förmåga att omsätta sitt vetande i praktisk handling för att lösa ett relevant problem i vardagsarbetet, vilket handlar om personens förmåga att omsätta kunskap så att ett önskvärt resultat uppstår. Kompetensen att verkligen GÖRA det som man vet behöver göras. Det kan som patientexemplet ovan handlade om att göra det som skapar bättre hälsa eller om lärarens agerande i klassrummet som leder till att eleverna lär sig läsa. Vi som leder "kundskapsarbetare" måste börja leda på ett nytt sätt och bryta våra "tayloristiska" vanor. Ett nytt sätt att leda på är "Bidragsstyrning" (klicka här för förklaring) och lägga mer fokus på beteendeanalys än på resultatanalys (resultatanalys leder ofta till lösningen att skicka folk på kurs).

Som ledare för kunskapsarbetare bör fundamentet i mina ledarhandlingar vara följande:

Att bryta gamla vanor som exempelvis att endast fokusera på resultatanalys och besluta om att "utbildning är lösningen på alla ens problem" är svårt och kräver någon form av stöttning. Ibland räcker det med en "Ledstång" att hålla sig i när vardagsarbetet trycker på i vanlig ordning. En sådan ledstång är "Visuell styrning" den hjälper dig att tänka i helheter och inte endast fastna i "utbildningslyfts hysterin" utan att genera kunskap medan du arbetar på plats i din vardag och omsätta denna nya genererade kunskap till nya handlingsmönster som skapar det resultat du önskar. På så sätt kommer elevernas skolresultat att öka. ******** Önskar du ta del av verktyget Visuell styrning klicka här!